Vi är vana att uppfatta smärta som ett tecken på fara. Vi har lärt oss att se smärta som något som ska bort, till varje pris. Men förlossningssmärta är egentligen ingenting annat än en signal på att förlossningsarbetet har kommit igång, att ditt barn är på väg att födas.  // Maria Zamore (Allt om barn)  // Slut Citat

Har hon tomtar på loftet? Om vi tar en arm och bryter av den så gör det ont, det är också kroppens signal att talaom någont dvs. att armen gått av. Med uttalndet ovan så försöker hon som så många andra att påskina att ont gör det men det är inte samma ont som annat ont utan ett naturligt ont... MeN HALLÅ  VAKNA, HOHO, HALLÅ! Smärta är smärta oavsett vad den kommer utan och det finns ingen skillnad på smärtan bara för att orsakerna till den kan variera!

En intressant artikel från en skribent som tycker precis som jag om 2000-talets sk. förlossningsvård.

Debatten borde föras överallt och av KVINNOR i stälelt för att kinnirna håller sej själv kvar i gamla trallmönster från 50-talaet om att smräta och blod är det naturligaste som finns och att ha "klarat av det" är en bedrift... så nu kopierar jag in artikeln för det som jag själv propagerat för i snart 20 år...

För er som bll läsa artikeln på sin orginalplats så finns den här:

http://www.expressen.se/debatt/1.1183449/svenskor-blir-nekade-smartlindring-i-onodan

Nekad smärtlindring i onödan

Författaren Tove Karlsson efterlyser en modernare syn på smärtlindring inom den svenska förlossningsvården. Vi som föder barn i Sverige är moderna människor i ett modernt samhälle. Det finns ingen anledning att neka oss denna modernitet när vi behöver den eller efterfrågar den som mest, skriver hon bland annat.

Svenskor blir nekade smärtlindring i onödan

Att en "naturlig" förlossning utan bedövning är fysiskt sett idealiskt är en vanlig inställning hos många inom förlossningsvården. Modern teknik framställs som ett främmande element som kan skada kvinnors självförtroende.
Det skriver i dag Tove Karlsson, författare till boken "Att föda som en man", som menar att svenska kvinnor i onödan nekas smärtlindring.

I Finland där smärtlindring oftare ges kan vi se att de negativa bieffekterna inte verkar finnas, skriver Karlsson.

Under den nyss avslutade strejken propagerade sjuksköterskorna för att de ska ha rätt till samma lön som andra yrkesgrupper med motsvarande utbildningsgrad. De tycker sig ha lika stor rätt till samhällets resurser som någon annan. Och varför skulle de inte ha det? Men det är inte bara sjuksköterskorna som har halkat efter i samhällsutvecklingen. Barnaföderskorna, patienter till en del av de strejkande sjuksköterskorna, har inte heller tillåtits att fullt ut dra nytta av de senaste decenniernas utveckling.

Tekniskt sett har närapå smärtfria förlossningar varit möjliga under flera årtionden. Epiduralbedövningar kan ta bort i stort sett all smärta från det att förlossningen har kommit i gång. Men Folkhälsoinstitutets informationsbroschyr lovar inget annat än att den födande kvinnan kan komma att påstå sig vilja ”bli nedsövd, ge upp, gå hem eller dö”. Alla uppmanas att förbereda sig på stark smärta och kanske rentav se något positivt i den. Motivet till att frivilligt avstå smärtlindring är en utbredd skepsis mot bedövningens inverkan på förlossningens rent fysiska förlopp. Epiduralbedövning och spinalbedövning (en metod som liknar epiduralbedövning) sägs kunna förlänga förlossningens förlopp och öka risken föra att förlossningen kan behöva avslutas med sugklocka. Vissa tror också att bedövningen ökar risken för allvarliga underlivsbristningar. Att en ”naturlig” förlossning utan bedövning är det fysiskt sett idealiska tycks vara en vanlig inställning hos många, även personal inom förlossningsvården. Men vad finns det för belägg för att det verkligen är så?

Epiduralbedövning används vid 29 procent av alla svenska förlossningar, i Finland är motsvarande siffra 41 procent. 15 procent använder spinalbedövning och 18 procent använder livmoderbedövning, som också tar bort smärtan av värkarna. De två sistnämnda metoderna används nästan inte alls i Sverige. I stället används den mindre effektiva lustgasen i större utsträckning. Rimligtvis gör det mindre ont att föda barn i Finland än i Sverige. Ändå tycks finska föderskor inte drabbas av de negativa bieffekter som effektiv smärtlindring sägs ha. Dödligheten bland finska ofödda och nyfödda barn är en aning lägre än i Sverige. Både andelen förlossningar som sker med sugklocka eller tång och andelen kejsarsnitt ligger någon procentenhet lägre än i Sverige. Andelen förlossningar där allvarliga underlivsbristningar uppstår är en procent i Finland jämfört med Sveriges fyra procent. Siffrorna talar sitt tydliga språk: smärtlindringen ger troligtvis inte de bieffekter vi i Sverige tror att de ger.

Det finns fler skillnader mellan den svenska och finska förlossningsvården än smärtlindringsmetoderna. Men såvida Finlands statistik är korrekt och den finska förlossningsvården inte är oerhört mycket bättre än den svenska på alla områden utom smärtlindring, visar dess exempel att det går att erbjuda effektiv smärtlindring utan att andelen instrumentella förlossningar och allvarliga underlivsbristningar eller rentav barnadödligheten ökar. Om viljan finns. Men det är inte på det medicinska planet det huvudsakliga motståndet ligger. Inom förlossningsvården finns en utbredd idé om att en ”naturlig” förlossning är det bästa för en födande kvinnas själsliga upplevelse av förlossningen. Modern teknik framställs som ett främmande element som kan skada kvinnors självförtroende. Att en förlossning bör vara så ”naturlig” som möjligt är en åsikt som bör respekteras hos alla föderskor som hyser den. Problem uppstår först när hela förlossningsvården är anpassad efter den specifika uppfattningen.

I Sverige har alla rätt till den smärtlindring de önskar. Åtminstone i teorin. I praktiken är effektiv smärtlindring lågt prioriterat och det första som får stryka på foten när resurserna inte räcker till. När det gäller epiduralbedövningar krävs ett visst antal narkosläkare för att bedövningen ska finnas tillgänglig när den verkligen behövs. Det kan dessutom krävas att narkosläkaren har tid att reglera och kanske lägga om bedövningen i de fall som den inte tar som den ska. Har man tur kan man få en fullt fungerande epiduralbedövning och en nästintill smärtfri förlossning. Men man kan lika gärna ställas inför en förlossningsvård som varken har vilja eller resurser att hjälpa en. Dessa utsikter gör många graviditeter till en tid av oro.

Vi som föder barn i Sverige är moderna människor i ett modernt samhälle. Det finns ingen anledning att neka oss denna modernitet när vi behöver den eller efterfrågar den som mest. Att rättfärdiga sakernas tillstånd med att förlossningar alltid har gjort ont är lika orimligt som att rättfärdiga låga kvinnolöner med att kvinnor alltid har haft lägre löner än män. Barnafödande är ingen sjukdom. Det är ett arbete, en viktig insats både för våra familjer och för samhället. Vi som föder barn har lika mycket rätt till en dräglig arbetsmiljö som någon annan. Fungerande smärtlindring är det minsta vi kan kräva.

Tove Karlsson
Författare

Tove fick idén till sin bok ”Att föda som en man” när hon väntade sitt första barn och själv letade efter en bok om att föda barn som inte blandade in ”idéer om den eviga kvinnligheten”

Magen är bättre men inte bra alls... värker... handlat en massa på stan (presenter), jobbat och jobbat lite till, köpte skor, svarta fusk converse.... Ska i väg i morgon och kika på en fin hundvalp :-) Återkommer med info om vovven :o)

Ni är väl fullt medveta om att så länge jag får stå oemotsagd så fortsätter jag att tro att jag har rätt i allt jag skriver och tycker och mitt ego och hybris växer dag för dag tills jag är mer odräglig än någon människa trodde var möjligt =)

Är ännu kvar hemma... vårdcentralen ringde strax efter 14 och ville skicka upp mej på akuten... jag ville inte det för det kändes lite bättre... däckade av i någon sorts dvala mellan 16 och 19 och nu vid 20.30 så känns det lite bättre igen. Magen har slutat att kännas som den leker med knivar och har ersatts av något i stil med brännande hetta... Sista given, är det inte bättre i morgon bitti så åker jag in och tar reda på vad det är...

Ogilla sjukhus, det är bara förnamnet... varje gång jag hamnat där så har jag kommit trasig ut där i från och en gång nästan dött på kuppen för att de pajade ett stort blodkärl och direkt efter skickade hem mej i tron (för att citera läkaren när jag kom in akut med stor blodförlust) "jasså är det du, ja jag vet att jag trasade sönder en del men det lappade jag ju ihop..." ... eller när de glömde att skriva i hur mycket blod jag förlorat efter en operation så jag gick runt... okej... kröp, famlade, yrade och svimmade runt i tre dagar innan de upptäckte hur mycket blod jag saknade... Tror jag kräktes i varje papperskorg jag passerade den gången... Eller när jag fick en svår inflammation i armen och läkaren ställde diagnos genom att stå två meter i från mej och säga "gå hem, lägg om det så dras det ut av sej själv" Min enda fråga... Men det är ju djupt inne under muskler/hud... kan det verkligen dras ut av sej själv, det finns ju inget sår eller nåt...? - Ja!

Kom sen i med akut inflammation som spridit sej upp under armen och var på väg till hjärtat... Eller när dom opererade en cancer som inte fanns " Grattis! Du kan vara lugn, du hade inte cancer..." - Ehh jaha... men nu saknas det ju stora delar av mej inuti...? - Men nu vet du i alla fall att du inte har cancer!

Med andra ord, jag stannar hemma så länge jag kan.

Skyndade upp på morgonen och cyklade ner till sjukhuset för att göra dataröntgen av min hjärna (!) Ja, jo det är för att kontrollera att min hjärna är hel och fin så den inte har nåt fel på sej eller i sej som gör att jag får mina skallvärksattacker... Lyckades tjata till mej en titt på bilderna så nu har jag sett min egen hjärna på bild, hur många har gjort det min sin, sett den alltså?! =)

Det hela gick fort, undersökningen tog bara ett par minuter och sen bar det i väg hem... sen vid 10 slog det till... fick så jäkla ont i magen så jag trodde jag skulle svimma... var som om någon tog tag i magsäcken och vred om... inget hjälpte varken att stå, gå, sitta eller ligga... Allt verkade bra och så, pang! vred det till i magen och smärtan var så intensiv att det svartande för ögonen och man fick kippa efter luft... sen gick det bort igen... OTÄCKT SOM FAN! :-(

Tog två Imodium som brukar hjälpa men det hjälpte inte alls... efter en timme så övervägde jag att åka upp till akuten men att sitta i väntrummet med dessa smärtor lockade mej inte alls, ringde i stället vårdcentralen som skulle ringa upp om... 4 timmar... Nu har det gått 2½ och smärtan fortsätter att komma och gå... Jag vågar inte äta för jag råkade ta en klunk Oboy av lillkillen och det gjorde att magsmärtan slog till direkt och med dubbel styrka... fick kasta mej ner på knä på golvet för att inte svimma av smärta...

Försöker nu stå ut tills vårdcentralen ringer och om jag inte kan det så tar jag och stoppar min Nintendo DS i väskan och tar mej till akuten. Jäkla idiotmage! hungrig är jag också :-(

Om jag dör här så gjorde jag det i telefonkön till Vårdcentralen bara så ni vet :-E alternativt, på cyklen på väg till akuten.

Jepp, har tagit mej en spruta nu så nu är jag på topp igen, bye, bye skallvärk! :-E

Ser jag fel eller ser jag fel, visst sjutton har dom växt, buskarna alltså! Detta kort ovan är från April och det i inlägget under är juni... Ja dom har fått slava flera gånger och fler gånger lär det bli *S* Stor tomt =)

Här är buskisgänget från helgen som var *sakna*